Guide Mazarin

Utvilade vaknade till en ny och solig dag. Vi var en smula otåliga att komma i väg av två skäl: vår nattplats var trevlig men full av mygg (detta kom att gälla för alla våra nattplatser i Lettland och Estland) och vi fruktade regn, vilket skulle göra den leriga skogsvägen ut mycket svårframkomlig. Sagt och gjort packade vi ihop och gav oss av så snart vi hade klättrat ut ur hängmattan.

Vi ängslades i onödan för det skulle inte bli något regn på hela dagen. Istället kom dagen att bli solig och tryckande varm. Vi leder cyklarna genom lerpölarna ut till huvudvägen. Våra hjul och fälgar blir helt täckta av den tjocka rödbruna leran. Efter att ha ätit frukost vid vägkanten ger vi oss av norrut längs vägen. Tallarna och björkarna längs vägen ger skugga och en smula svalka. I Liepa stannar vi i den lilla matbutiken och köper glass.

Vi trampar på längs landsvägen som behagfullt är utlagd i ett vackert landskap som växlar mellan lövskog och jordbruksmark. Tiden flyter iväg medan vi glider fram längs vägen som har en ganska smal vägren. Skogen är en märklig blandning av tall och björk. Man kan se ganska långt in mellan träden och se blåbärsriset breda ut sig.

Vi når staden Valmiera lagom till lunch. Vi korsar Gauja på en mycket imponerande modern bro med god utsikt över staden och floden. I baltikum är den finska snabbmatkedjan Hesburger som är den vanligaste och i stadens galleria finns en dylik restaurang som det nu är dags att prova. Lokalen är ny och fräsch och dessutom ordentligt utrustad med eluttag så att vi kan ladda våra telefoner. Det första vi gör när vi besöker ett matställe är att leta upp el. Jag hanterar all navigering genom telefonen (HERE Go med offlinekartor), så laddade batterier är nödvändiga. Hesburgers måltider är lite som att korsa Max med Sibylla. Det ser ut som ett vanligt snabbmatsställe, men fungerar som ett gatukök. Dessutom har de roliga texter på sina inslagningspapper som livar upp (quality is taste!).

I gallerian finns kontrasten till gårdagens järnvägsbomsoperatör. Det står en automat som distribuerar lösgodis. Det har man automatiserat. Lettland bjuder på överraskningar.

Valmiera har goda cykelvägar och det märks att cyklister är lite mer priorieterade när man bygger ny infrastruktur i Baltikum. På det hela taget verkar Valmiera vara en välmående liten stad i nordöstra Lettland där solen skiner och människorna är glada och vänliga. Vi rullar vidare norrut.

När vi kommer ut ur staden ska vägen rustas upp, och det är på tiden för här är vägen gropig och i dåligt skick. Den påminner mer om en väg utanför Mombasa i Kenya än i ett EU-land. När vägarbetet slutar tar den vanliga landsvägen vid. Ganska slät asfalt och vägren av grus. Vi trampar på genom landskapet. Det är ganska händelsefattigt, men bekvämt så jag tänkte passa på att berätta om en baltisk företeelse som ibland är väldigt praktisk och ibland moraliskt nedbrytande: Vägarna har varje kilometer markerad med en skylt. För varje kilometer som man cyklar passerar man en skylt som har antingen ett nummer högre eller längre än den skylt man såg en kilometer tidigare. När man börjar bli trött känns avståndet mellan dessa skyltar bara längre och länge. Ibland har även reflexstolparna mellan dessa skyltar nummer som räknar från noll till 9. Det är alltså 100 meter mellan reflexstolparna. När man bara ska avverka avstånd längs landsvägen blir dessa skyltar något som gör att man känner att det är fortfarande långt kvar att cykla och krafterna tryter allt mer. Jag livar upp detta med en bild på en busshållplats som vi passerade längs vägen.

Jag hade kunnat skriva om en massa trevliga saker som vi passerade medan vi cyklade nortostligt, men det finns inte så mycket att säga. I den lilla staden (byn?) Strenci stannar vi och köper lite chips och läsk i den lokala butiken. Jag hade hoppats att de skulle ha något färskt och färdiglagat, som smörgåsar, men icke. Vi ser en stork som flyger omkring. Vi cyklar vidare.

Sent på eftermiddagen når vi den spännande staden Valka. Den är annorlunda på det sättet att halva staden ligger i Lettland och den andra hälften ligger i Estland. Vicyklar runt på gatorna i staden och rätt som det är dyker det upp en skylt som det står Estland på. Då hade vi tydligen passerat gränsen och var i ett annat land med ett annat språk. Dessutom så är estninskan och lettiskan helt olika varandra. En baltisk motsvarighet till Haparanda och Tornio, fast utan en älv som delar dem mitt i tu. Här skär gränsen rakt genom kvarteren. Att passera en gräns på detta sätt ger mig lite större hopp om mänskligheten.

Vi handlar mat på Rimibutiken på den estniska sidan. Det är som att handla på vilken svensk ICA-butik som helst. Rimi är ägt av ICA och många av varorna är samma som ICAs sortiment, med svenska etiketter och allt.

Vi siktar mot Tartu och cyklar längs riksväg 3 i nordostlig riktning. Den första milen ut från Valga (som staden heter på estninska) har en fantastisk slät och fin cykelbana som går parallellt med landsvägen. Vi stannar vid krigsmonumentet vd Paju. Här finns picknickbord med tak över. Det är lite överflödigt, för nu är det helt vindstilla och det är inte ett moln så långt ögat når.

Det börjar bli sent och på en orienteringstavla i Valga har vi sett att det ska finnas en tältningsplats i Sooru någon mil norr om Valga. Vid avfarten mot Sooru tar cykelbanan slut och vi cyklar några hundra meter till tältplatsen som ligger vid en stilla damm vid en nedlagd kvarn. Det är en fin tältplats som har en eldstad, ett ruffigt dass och en liten scen för körsång. När vi kommer sitter en klunga ungdomar där med en gitarr och sjunger. Estländarna är ett sjungande folk. För oss är det inget problem att vi inte kommer åt tältplatsen. Vi sover inte i tält. Vi behöver träd att hänga hängmattorna i. Helst vill vi komma undan lite och få vara i fred. Signe har varit observant och upptäckt en liten skogväg som leder in i en skogsdunge. Vi leder cyklarna in i skogen och hittar en liten glänta där vi kan hänga våra hängmattor.