Guide Mazarin

Jag och min femton år gamla dotter, Signe, är ute på vår första gemensamma cykelsemester i utlandet. Vi tog färjan från Stockholm till Riga där vi tillbringat ett par dagar. Den första dagens etapp var de 8 milen mellan Riga och Sigulda. En trevlig tur på landsväg, men inte mycket att skriva om. Dag 2 var desto mer intressant.

Efter att ha gömt oss på ett vandrarhem över natten för att undvika en storm blickade vi ut över Gaujaflodens ravin. Det går en linbana tvärs över ravinen. Idag blåser det ganska bra så den står still. Vi cyklar nedför backen och över bron över floden. Ett par kilometer på andra sidan ravinen ligger ruinen av borgen Turaida. Det finns ett museum i borgen som faktiskt är riktigt bra och utsikten från borgens torn är fantastisk.

Tyvärr ligger Turaida på fel sida floden och vi måste ta samma väg tillbaka till Sigulda, alltså ner i ravinen igen och uppför branten på andra sidan. Den här gången har vi hunnit bli trötta och hungriga så vi får leda cyklarna uppför backen. Vi äter lunch på en trevlig restaurang och tittar in i den lokala cykelbutiken. Under gårdagens cykling fick vi båda ont i händerna, så vi köper var sitt par handskar. Vi saknar också en extra slang och killen i butiken hjälper oss att välja en slag som passar båda våra cyklar. Butiken är inte så stor, men välsorterad och den som vi fick hjälp av var kunnig och talade bra engelska.

Sigulda är en trevlig liten stad som är värd ett besök. Det går att ta tåget hit om man inte vill cykla, men det tycker vi är fusk. Vi lämnar Sigulda på eftermiddagen och siktar på byn Ligatne. Den första milens cykling är fantastisk. Resterna av föregående natts storm ger oss en stadig medvind. Vägen är asfalterad, flack och glest trafikerad. Vi cyklar i bredd och trampar bara i uppförsbackarna. Övrig tid låter vi vinden knuffa oss framåt. Molnen har skingrats och solen lyser över åkrarna och skogsdungarna när vi blickar ut över det vidsträckta landskapet.

När vi närmar oss Ligatne övergår vägen i grusväg som är betydligt tyngre att cykla på. Området här är en platå som då och då korsas av en å som har skurit en djup ravin genom landskapet. Plötsligt kommer det en brant nedförsbacke som följs av en lika brant uppförsbacke. Vi får skjuta cyklarna för att komma uppför backarna. Framme i Ligatne är landskapet mer kuperat och det blir skog. I Ligatne köper vi glass i den lilla butiken och jag passar på att besöka turistinformationen där. Jag får en gratiskarta över området som har lämpliga tältplatser utmärkta.

Från Ligatne till Cesis följer vi den skyltade cykelleden LatEst nr 6. Ganska snart tar asfalten slut och vägen övergår i grusväg. Underlaget är en blandning av ganska grovt grus och sand. Om man vinglar ut mot kanten av vägen sjunker hjulen ned i sanden och man får tramp hårt för att ta sig ur, eller helt enkelt kliva av. Underlaget är underordnat för landskapet är vackert med böljande kullar, skog och åkermark om vartannat.

Vi cyklar någon mil i eftermiddagssolen och njuter av landskapet. Vi är ganska möra i benen efter backarna under dagen. Vi har ännu inte riktigt vant oss vid livet på tvåhjulingar. När vi kommer fram till en liten by (ett fåtal hus) skyltar LatEst 6 in på en skogsväg åt vänster. Nu börjar äventyret på allvar. Det är med lite blandade känslor vi ger oss in på den smala skogsvägen, som till en början inte är mer än ett traktorspår som leder över en äng och in i skogen. En blick på kartan säger att detta är den klart kortaste vägen till Cesis. Vill vi ha större vägar får vi lägga till flera mils cykling. Klockan börjar bli mycket och jag vill hinna fram till Cesis i tid att äta lagad mat. Den roligaste vägen är inte den som är jämn, slät rak och plan. Vägen genom skogen till Cesis visar sig vara den roligaste på hela turen. Den börjar med en lång nedförsbacke så vi rullar på.

Det går förvånansvärt bra. Stigen är rolig att cykla på. Det är ju detta som man egentligen är ute efter; att cykla på en slingrande stig långt hemifrån utan att vet vad som händer härnäst. Nattens storm och hårda regnväder har börjat torka upp, så vägen är inte alltför lerig och framkomligheten är ganska god. På sina ställen är vägen sandig och vi får ibland leda cyklarna för att komma fram, och det är tungt!

Stigen tar slut vid en Llamadjursfarm, men innan vi når den måste vi korsa en bäck som går tvärs över stigen. Jag ser inte de två stockarna som är lagda över bäcken en bit till höger. Bäcken är bred men grund och vi funderar på hur vi ska ta oss över. Jag har precis bestämt mig för att ta av mig skorna och leda cykeln över bäcken. Signe anser att bäcken är tillräckligt grund för att cykla över. Utan att invänta mina goda råd och välgrundade åsikter kring det säkraste sättet att ta sig över cyklar Signe över bäcken med några stadiga tramptag. Så ska man tydligen gå tillväga. Jag följer snart en aning mer tveksam efter, och visst går det bra. Ibland behöver man våga lite.

Vi samlar krafter medan vi tittar på Llamadjuren vid Raksi. Det visar sig att det kommer att behövas för strax därefter möts vi av den längsta och brantaste backen sedan vi korsade ravinen vid Sigulda. Denna backe tar nästan knäcken på oss och det är skönt att det är en flack nedförsbacke ned till staden Cesis.

Cesis är en vacker liten stad med en medeltida borg. Det bryr vi oss mycket lite om just nu. Vi är alldeles för trötta och hungriga för att turista. Vi vill hitta ett öppet matställe som passar oss. Det finns en fin restaurang med servitörer och vita linnedukar. Vi är svettiga och dammiga och inte sugna på att betala för att äta fint. Vi cyklar runt och blir allt mer desperata tills vi frågar en hjälpsam ung man på cykel som gladeligen visar oss ett litet hotell med en trevlig och prisvärd restaurang på Niniera iela.

Medan vi väntar på maten studerar vi kartan som vi fick på turistbyrån i Ligatne. Några kilometer nordost om staden finns det en liten tältplats utmed floden. Vi kan bara följa landsvägen fram till ett krigsmonument där en bäck korsar vägen och sedan ta vänster in på en skogsväg. Efter att ha ätit oss ordentligt mätta går det lättare att trampa ditåt medan solen går ned i väster. På vägen dit korsar vi järnvägen och när vi når korsningen är bommarna nere. Vi väntar och snart passerar ett godståg längst spåret. När tåget passerar kliver det ut en man i uniform ur ett litet hus vid järnvägskorsningen. Han stegar fram till ett skåp som står vid spåren. Han kollar noga att tåget passerat helt, och sedan går han in i huset igen. Jag inser att mannens jobb är att manövrera bommarna i korsningen och kanske meddela personalen vid nästa korsning att tåget är på väg. Jag kan inte minnas att det någon gång under min livstid har funnits manuellt hanterade järnvägsbommar längs de svenska järnvägarna. Jag såg detta när jag besökte Tjeckoslovakien i slutet av åttiotalet, men jag hade inte förväntat mig att det fortfarande fanns kvar manuella järnvägsbommar i Europa idag.

Efter att solen gått ned nådde vi krigsmonumentet som ligger vid ån Rauna. Därifrån leder en lerig skogväg utmed Rauna som leder till tältplatsen vid floden. Det är lätt att hitta vägen. Den dyker upp alldeles efter att man passerat Lettlands högsta järnvägsbro som går över Rauna. Skogsvägen är lerig och full av djupa pölar. Vi får leda cyklarna. Vi är säkra på att ingen bil har kört här. Ett nedfallet träd tvärs över vägen undanröjer alla tvivel. Vi borde ha tältplatsen helt för oss själva. Trodde vi.

Det visar sig att det är ett tjugotal personer i alla åldrar redan på plats vid tältplatsen. Paddlar och flytvästar skvallrar om att de kommit från floden. De är glada och trevliga och har tänt en lägereld. Det finns gott om plats och vi hittar en egen plätt. Det finns ledigt plats för ett tjugotal tält. Det är dessutom en trevlig plats med utsikt över Gauja som flyter förbi i sakta mak. Det finns eldstäder och picknickbord, till och med ett dass. Vad mer kan man begära? Vi är trötta och mätta, så vi hänger upp våra hängmattor, borstar tänderna och kojar. Första natten i skogen är en bra natt.