Vägen ut från Tartu är inte rolig. Det är tvåfilig landsväg med en meter bred vägren att cykla på. En ständig ström av bilar och lastbilar dundrar förbi. Det är bara att bita ihop och trampa på. De sex första milen var de minst njutbara på hela veckans cykling. Det finns dock en ljuspunkt : Tarburger i Valmaotsa.
Jag har tidigare skrivit att cykla är att äta. När man inte orkar cykla så behöver man äta. Denna dag blir denna lärdom allt djupare. När vi har trampat ett par mil från Tartu tryter orken och humöret. Det är grått väder, tråkigt att cykla och hungern känns, även om vi bara har cyklat knappt två timmar. Då dyker detta oväntade ställe upp. I skuggan av Valios estniska mejeri och en stor Hollywood-skylt (bara en sån sak!) ligger stället där man kan få en burgare med många kalorier.
Det är flera mil hårt trafikerad landsväg mellan Estlands största städer kvar, men efter att ha fyllt tankarna på Tarburger går det lättare och när solen tittar fram går det ännu lättare. Några kilometer söder om Poltsamaa kan vi äntligen lämna riksvägen och här är det en smal, nästan helt bilfri asfalterad väg. Vi finåker in till Poltsamaa och parkerar cyklarna utanför mataffären vid busstorget och traskar in. Vi har inte börjat få upp aptit på mat ännu så vi nöjer och med glass och lite fikabröd. Det är inte särskilt långt till Vohma som är nästa destination, så socker får duga.
Sträckan mellan Poltsamaa är en smula tråkig till att börja med. Det är långa rakor av bred landsväg med breda vägrenar. Snart nog smalnar vägen av och vägrenen försvinner. Asfalten blir grövre, men det gör inte så mycket, för det är gles mellan bilarna. Nu börjar vi ångra att vi inte åt något mer matigt i Poltsamaa. Dessutom så har vi inte samma draghjälp av vinden. Vi rör oss nästan rakt västerut och vinden är för det mesta sydvästlig, så det blir lite motstånd. När vi kommer fram till Vohma är klockan nästan 8 på kvällen och vi hoppas att det finns någonting som är öppet. Vid vägkanten finns det en liten vägkrog som ser riktigt sunkig ut. Den vill vi gärna undvika, så vi cyklar in mot samhällets centrum. Det finns en mataffär där, men ingen restaurang. Vi vänder och cyklar ut till riksvägen igen och motvilligt kliver vi in på vägkrogen.
Det verkar som att vägkrogen i Vohma drivs av två äldre damer. Deras verksamhetsidé är att laga mat och lägga i frysen, som sedan värms upp i mikrovågsugn när kunder har beställt. Vi tar det vi får och betalar inte särskilt mycket. Vi äter upp med var sin uppsättning engångsbestick. Ett besök på krogens bajamaja senare är vi åter på rull. Nu följer vi vägen norrut. Det är ännu ingen skog i sikte. Vi svänger vänster in på väg 26 och efter några kilometer kommer vi äntligen fram till en skog. De statligt ägda skogarna i Estland har skyltar som det står Riigimets på. Den skog vi hittar är statligt ägd, precis som hälften av alla skogar i Estland är. Det har gallrats bland träden och det passar oss bra. Vi hänger snabbt upp våra hängmattor och hoppar in och drar igen myggnäten. Myggor finns det gått om i både statliga och privata skogar.
Summory in English
Tartu to Vohma starts with a 60 km strech of busy highway. Wide shoulder but a constant flow of cars and trucks. From Pöltsamaa there is a nice quiet highway all the way to Vohma. There´s a shitty restaurant by the highway in Vohma. Cheap, but not good. We slept in the woods about 10 km north west of Vohma.
Guide Mazarin 